Syskonbråk: Vad är vår del i bråket?

Visste du att hur du uppför dig när dina barn bråkar med varandra har en stor betydelse för om de ska sluta eller fortsätta med sitt bråkande?

Även om våra barn har samma mamma och pappa, samma förutsättningar, vuxit upp i samma hus brukar våra barn vara väldigt olika från varandra. Och då är det inte konstigt att vi tycker att ett barn är den rolige, ett den galne, den busige, den lugna, den glada, den jobbiga, den smarta, dens snälla… Vi sätter våra barn i fack. På samma sätt som vi gör detta ofta omedvetet så kan det hända att vi även här jämför våra barn. Vi tycker att när den ena barnet var sex år gammalt så kunde hen göra något, därför så bör det andra barnet också kunna det.

Har vi som vuxna någon del i våra barns bråk? Så som vi uppfostrar, spär vi på våra barns frustration till varandra eller hur ser det ut hemma hos er?

Livet som vi lever är allt annat än lugnt. Det finns aldrig enligt mig tillräckligt många timmar på dygnet för att vi ska kunna hinna med allt det vi vill hinna med. Så när vi försöker med tungan rätt i mun se till att få till alla måsten är det lätt att vi kanske inte riktigt ser våra barn som vi bör. Och detta känner våra barn. Våra barn vill vara med oss, det är den bästa present som vi kan ge dem. Och när då våra barn känner att deras kopp inte är fylld med mamma eller pappa tid är det lätt att det går ut över syskonet. Små retningar eller ett tjuvnyp.

Alla barn är unika och så är även våra barn. Du har troligtvis ett barn som är väldigt likt dig och som går lite lättare på dina nerver. Ett barn som du måste hålla extrakoll på då hen gillar att klättra i soffor, på stolar, upptäcka…. Sen kanske du har ett barn som är bara “lätt” när du ber hen sitta kvar i soffan medan du hämtar något så sitter hen kvar, som kan dela med sig, som inte retas, jag fridfullt att umgås med. Kan det då vara så att du undermedvetet kanske favoriserar detta barn lite genom att låta vara uppe lite längre, få den där extra saken, sova i din säng. Allt detta snappar dock de andra barnen upp och det skapar illvilja mellan dem.

När du sätter dina barn i olika fack, kan hända det är omedvetet så är det lätt att dina barn själva ser sig som det, den lata, den smarta, den busiga, den roliga….. Detta leder till att våra barn retar varandra för dessa saker.

Hur är du som förebild? Höjer du ofta rösten? Bråkar du med din partner framför barnen? Och om du gör det, hur brukar ni avsluta bråken? Visar du respekt för din partner trots att ni tycker olika? Kom ihåg att du är ditt barns förebild och så som du behandlar människor runt omkring dig, så kommer troligtvis även dina barn behandla sina medmänniskor.

Efter detta år, där många av oss har förlorat nära och kära, vissa av oss har blivit av med jobben så har även stressen och pressen ökat. Ibland är denna stress överväldigande och vi behöver få pysa, ventilera. DOCK INTE med våra barn. Våra barn är för små för att kunna hjälpa oss med våra problem och kan inte distansiera problemen. Så när du känner att det börjar bli mycket, ring en kompis, gå en promenad men gå inte och prata med dina barn. Då dem problemen är för tunga för dem att bära, och för att få någon somhelst release för barnen blir det då lätt att de tar det ut på ditt syskon.

För att vi ska kunna vara bra förebilder för våra barn och kunna hjälpa och guida dem så är det viktigt att vi föräldrar är någorlunda utvilade och känner att vi har kraft. familjen fungerar inte om du är slutkörd. Försök att hitta små stunder här och där då du kan andas och ladda batterierna. Det kommer bli så mycket bättre för hela familjen och när tjuvnypet kommer från ett syskon till ett annat har du möjlighet att faktiskt hjälpa till snarare än att hälla bensin på elden genom att ta parti eller höja rösten.